ubbeohanna

Alltid när någon går bort så börjar jag alltid tänka på alla minnen och allt man har gjort tillsammans med personen, vilket inte är något ovanligt.


                                               

En av dom mest älskade sakerna jag har, och som jag haft sen jag var 3 år, fick jag av henne. Jag dog lite varje gång mamma tog han ifrån mig för att han var tvungen att tvättas, och sken upp som en sol när jag fick han tillbaka i min famn.
Eftersom jag hade han dag som natt, så blev han utsliten, och hon var tvungen att laga han. Du som en gång skapade han, min käraste ägodel. Men det var inget jag ville, för det var ju H A N, det var så han VAR. Han kom tillbaka till mig och det gamla urtvättade tyget var borta och bytt till det fräscha. Självklart samma som första gången. Och jag älskade honom minst lika mycket.
Han har alltid funnits vid min sida på natten, och utan honom var det omöjligt att somna.
Än idag finns han i min säng, mer utsliten än någonsin. Men det går inte laga honom...
Numera är hans utslitna kropp instoppad i örngott, och varje kväll ligger han under min arm....



/H