ubbeohanna

                                            Du är i vecka 40.
                                            Du har gått 39 fulla veckor och 1 full dag (v39+1).
                                            Du är i 9:e kalendermånaden.
                                            Du är i trimester tre.
                                            Beräknat förlossningsdatum Mån 22 nov 2010 
                                            Du har 5 dagar kvar till beräknad förlossning.

Nu är man äntligen framme vid sista veckan.. ( eller det som åtminstonde ska föreställa sista veckan ). Tänk om man verkligen kunde FÅ bebisen om senast 5 dagar! Snacka om dröm! Gud vad glada vi skulle bli.
Jag har som vanligt inte några direkta besvär att klaga över, men det är tungt och jobbigt att gå. Man är ju ovanligt klumpig och kan inte göra allt man vill, så det är klart man längtar efter att få tillbaka sin ursprungliga storlek och äntligen kunna göra sånt man vill och KLARA av det samt orka det.

Dagarna har för min den ( dom senaste veckorna ) mer eller mindre gått ut på att längta och hoppats på att han ska komma...att nått ska hända. Och ju mer dagarna går ju mer längtar man och hoppas man. Innan jag lägger mig så önskar jag att jag ska vakna av smärta och inse att det är på gång!! Samtidigt så känns det som att få en bebis är så långt borta, fastän jag vet att det är så nära.
Mest troligt är det väl för att det inte händer något. Sammandragningar/ förvärkar har man haft då och då av och till i någon vecka.
Jag har märkt att han börjar lägga sig tillrätta och kanske till och med "glider neråt".. men förutom det är allt som vanligt.
Sen är jag mer svullen nu än jag varit.. känner mig som en uppblåst docka.
Och visst, värkarna kan ju komma mer eller mindre som en blixt från klarblå himmel... men det känns ändå så overkligt att det kommer att hända.

Sen är det jobbigt att längta och vilja något och veta att det KAN.. det där förbannade KAN.. komma när som helst. Samtidigt som jag vet att det kan ( återigen , K A N ) vara så att vi måste vänta ända till 10 december.
Neä, ovisshet är fan ingen bra kombination hos någon med dåligt tålamod gällande sånt här.. jag vill att saker och ting ska ske när jag vill! Men det här är ingenting jag kan styra över på något sätt... och det gör en lite lätt less och irriterad.
Och det är ju galet trist att behöva vara så nära, men på nått vis ändå långt ifrån. Det är ingen idé att planera in saker utan det känns som om man får ta dagen som den kommer.. och orken finns inte alltid. Det känns inte direkt som att jag ska vara glad för att det idag är 5 dagar kvar till BF, imorgon bara 4 dagar... eftersom det lika gärna kan vara 23 dagar kvar. Så knappt att jag vågar bli glad över att det minskas till Bf och att det närmar sig... det kan ju lika gärna vara så att det är typ 3 veckor kvar.. ingen idé att börja hurra redan nu då.. kan ju lika gärna vänta någon vecka.. eller hur?

                   Jag är även grymt nyfiken på hur allt kommer att kännas.
                   Hur kommer JAG att uppleva det som händer?
                   Hur kommer JAG hantera smärtan?
                   Hur kommer JAG att reagera på värkarna?
                   Vad kommer JAG tycka om situationen?
                   Hur lätt/jobbigt/svårt kommer JAG tycka att det är?
                   Hur ont kommer JAG tycka att det känns?
                   Hur kommer JAG att känna mig som nybliven mamma?

För välbekant hos dom flesta - gravida, icke-gravida, mammor eller barnlösa.. så får ju blivande föräldrar ( framför allt mamman) höra diverse historier om förlossningar, både bra och dåliga.. få massa tips och råd. Men man kan ju ALDRIG någonsin veta hur man själv kommer att uppleva eller reagera på situationen förrän man väl varit där.


Neä, Om jag varit less förut så är det inget emot vad jag är nu.

Fan.. längtar tills man får slänga iväg ett meddelande till familjen att:



                                                          NU JÄVLAR FÖDER VI BARN!